Related Paintings of unknow artist :. | Horses 048 | charles john andersson utses till damarernas hovding enmalning av thomas baines | Venice s victory | Sunrise at Batz-sur-Mer | The Virgin of Hodigitria |
Related Artists:
Herman Saftleven
(1609 - January 5, 1685 (buried)), was a Dutch painter of the Baroque period. Born in Rotterdam, Saftleven lived most of his life (1632-1685) in Utrecht. His brothers, Cornelis Saftleven (1607-1681) and Abraham Saftleven were both painters. The former was even better known as a painter, specializing in genre scenes, while Herman was known for his landscapes of river scenes as well as of persons traveling through woods. His father, Herman Saftleven I was a painter in Rotterdam, who died by 1627. One of Herman IIes daughters, Sara Saftleven, born in Utrecht after 1633, also became a painter of flowers in watercolors. She married Jacob Adriaensz Broers in 1671. Herman became the dean of the Guild of St Luke in Utrecht. After a storm had destroyed most of the town in the 1670s, he sold the city a series drawings he had made of Utrecht churches before they were destroyed. In the 1680s, he was commissioned by the amateur botanist and horticulturalist Agnes Block, to draw flowers and plants at her country estate near Utrecht. He died in Utrecht.
Callisto Piazza
(1500-1561) was an Italian painter. Callisto, a member of the Piazza family of painters, was born in Lodi, Lombardy. In 1523 he was working in Brescia. His first dated and signed work is from the following year, and shows a typical Brescian style. This style was then emerging, and included artists such as Romanino and Moretto. Piazza shows influences from contemporaries such as Dosso Dossi and Ludovico Mazzolino of the Ferrarese school, as well as Giovanni Agostino da Lodi. In 1526-1529 Piazza worked in Val Camonica, at Erbanno, Borno, Breno, Esine and Cividate Camuno. In 1529 he returned to his native Lodi where he formed a workshop with his brothers Cesare and Scipione (died 1552). In 1538, while in Crema, he married the noblewoman Francesca Confalonieri. Later Callisto moved to Milan, where he received numerous commissions, such as the decoration of the San Girolamo chapel in Santa Maria Presso San Celso (1542); the decoration of the refectory of the convent of Sant'Ambrogio (1545); the frescoes for the Saletta Negra in the Castello Sforzesco; and the decoration of the Simonetta chapel in San Maurizio al Monastero Maggiore (1555), largely executed with the assistance of his son Fulvio. He also worked in Lodi at the Incoronata (1454), Novara, at the Abbey of Chiaravalle and other areas of Lombardy.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.